Extrem lägerskola, Eva Björkstrand, Galago

 

Anarkin har alltid varit en trogen följeslagare för svenska serietecknare. Känslan att allt är tillåtet, eller med Aleister Crowleys vådliga formel, ”Do what thou wilt – then do nothing else”, kan fungera både som hämsko och som frigörelse. Det är en truism att svenska serietecknare har upplevt en renässans under 2000-talet, och rört sig mot ett allt mer självbiografiskt berättande. Eller är det en tillfällighet att de mest uppmärksammade, Mats Jonssons Augustprisnominerade När vi var samer och Joanna Rubin Drangers Nordiska rådet-vinnande Ihågkom oss till liv, har varit uttalat självbiografiska?

 

Eva Björkstrand (född 1975) har gett ut en handfull serieböcker för vuxna och barn, och utkommer nu med Extrem lägerskola, som vänder ryggen åt den autofiktiva trenden. Hon lånar drag från den anarkistiska skolan i stället, genom att skildra en utmanande berättelse som behåller den ursprungligt subversiva farlighet som serier ägde en gång i tiden.

 

I korthet handlar det om något som kunde kallas preapokalyptiskt berättande. Hon överger den renodlade serieformen för något som påminner om barnboken, alltså pekböckerna med bilder som ledsagas av korta texter. En grupp preppers övar sig i vad som väntar, inte om krisen kommer utan när krisen kommer.

 

Där finns den hundlika berättaren, en kanin, en sork, två människor och en krokodilliknande figur (de är ”trillingar”, får vi veta), spindlar, en björn (med ansvar för kaffet!), katter, en grupp varelser. Ska det uppfattas som en Noaks ark? Det här blir aldrig uttalat, det vill säga att det finns en framtid. Däremot fokuserar Björkstrand på samarbetsformer som en metod för överlevnad. Bäst rustade verkar katterna vara – måhända en smula överraskande, för den som stiftat bekantskap med dessa enigmatiska figurer, för säg något som är mer individualistiskt, liksom? Spindlarna går det föga förvånande sämre för.

 

Russin och kaffe behöver ransoneras, bara en av flera referenser som verkar ha hämtat näring från erfarenheter av reella katastrofer som andra världskriget. Berättaren får i uppdrag att bearbeta sin ångest medelst att teckna serier. Andra metoder som anförs är att lajva antiken. Överhuvudtaget handlar det mycket om att besegra sina tillkortakommanden och rädslor. Att en av människorna sover mest hela tiden äger förstås sin symbolik: så kan det uppfattas, vår vanmakt inför det som hotar vår existens.

 

Det här är en skum bok, i bästa mening. Jag gillar hur Björkstrand vågar teckna sin huvudperson som en lite egoistisk figur, och att hon bekräftar svårigheten i att samexistera med andra. Efter ett näst sista kapitel där ”svart är den enda rimliga färgen” utmynnar det ändå i något som måste kallas ljust – som om Björkstrand vill bemästra klichén om postapokalypsen som det dominerande narrativet. Att hon därmed tecknar något som måste kallas utopiskt ser jag som välgörande.

 

Det är i någon mening en anarkistisk bok Björkstrand har åstadkommit, och jag gillar hur konsekvent hon skildrar en erfarenhet som just nu känns avlägsen och främmande men som kommer att bli verklighet. Om inte för oss, för de som får ärva den uppfuckade världen vi lämnar i deras knä.

Talmannens guide till svensk poesi, Andreas Norlén, Bokförlaget Max Ström

 

Talmannen Andreas Norlén har sammanställt en egen antologi med dikter, som bränsle i debatten om en svensk litterär kanon. Urvalet är möjligen förutsägbart, men ändå har det resulterat i en trivsam bok.

 

Hur skulle en svenskspråkig kanon för poesi se ut? Vuxna rådvilla läsare kan konsultera den lunta Svensk poesi (från runskrifterna till Athena Farrokhzad) som utkom för åtta år sedan. De yngre kan vända sig till antologin Berör och förstör från fem år sedan. Och småknattarna kan peka ut favoriter i den tre år gamla En bro av poesi.

 

Även om han själv hävdar motsatsen i intervjuer är det svårt att inte se Andreas Norléns bok med svenska dikter som ett inlägg i debatten om svensk litterär kanon som har förts sedan regeringens beslut att en sådan ska inrättas. Talmannens guide till svensk poesi är en påkostad kaffebordsbok där hundra svenska poeter ges utrymme.

 

Den vänder sig i första hand till nybörjare, och det är nog ett välfunnet beslut. Att det var intresset för historia som ledde Norlén in på poesin förvånar inte, då han hyser en kanske lite väl grundmurad entusiasm för frihetstidens poeter (1700-talet, alltså). Överlag är det svårt att gräla på urvalet, även om det är aningen snålt med endast 30 procent kvinnor.

 

En lustig detalj kring Norléns intresse för poesi är en skildring av hans första möte med sin blivande hustru, som skedde i Nässjö. Nej, inte på den saligt insomnade poesifestivalen, men de hade sin första dejt där 2009. Han hade med sig en antologi med dikter, och de tillbringade en natt på hotellet med att högläsa ur den.

 

Med tanke på Norléns uppenbara förtjusning i en viss sorts poesi – om jag tillåts tala klarspråk: den dammiga sorten – kan det förvåna att han plockar in 24 levande poeter. Dock inte uttalat marxistiska poeter som nämnde Athena Farrokhzad och Johan Jönson, och inte heller Göran Greider, som väl om någon infriar Norléns krav på tillgänglighet. Kanske han inte vill orsaka att partikamraterna får sitt läskaffe i vrångstrupen.

 

En reservation måste nog införas kring just urvalet av nutida poeter. Han nämner i transparensens namn ett redaktionsråd med fem kritiker, professorer och förlagsmänniskor. Månne de har kvoterat in poeter som UKON, Stig Larsson, Malte Persson och Anna Hallberg, som inte direkt hör till de namn som man antar Norlén läser på sin kammare.

 

Han har förstås med sin favorit Runeberg, som han imponerade med genom att läsa utantill de 28 stroferna om Sven Dufva ur Fänrik Ståls sägner. Slagsidan åt den traditionellt skrivna och ofta rimmade dikten gör boken mindre angelägen, för ärligt talat blir det mindre ett personligt urval och mer något som liknar en generisk antologi för gymnasiet, så som de såg ut för femtio år sedan.

 

Nog är det här ändå en stundtals läsvärd och bra bok. Fast inte lika bra som barnboken En bro av poesi. En handfull av dikterna finns representerade i båda böckerna. Men här har Karin Boyes ”I rörelse” blivit av med sin strofindelning, och Verner von Heidenstams ”Jag längtar hem” har penibelt nog tappat sitt utropstecken. Det är onödiga skönhetsfläckar i en annars så överdådigt presenterad bok.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 24/4 2024)

Krympande utsikter, Daniel Ahlgren, Bakhåll

 

En clown – en pajazzo – skjuter ihjäl tolv människor på öppen gata. Så inleds Daniel Ahlgrens nya seriebok, Krympande utsikter. Vittnet Naima drabbas av chock och blir förminskad. Kläderna ligger i en hög på gatan när hon reduceras till storleken mindre än en Barbiedocka (längd ca 15 cm). Hennes man, Stefan, tar med henne hem, och så vidtar en berättelse om hur det är att leva som krympt i bokstavlig mening.

 

Hon går hos en välmenande psykolog, och det är tydligt att Ahlgren vill säga något om symboliken i att uppleva sig förminskad. Naima håller sin hemlighet inför vännerna, och svarar inte i telefonen. Vad det till största del handlar om är att ordna praktiska bestyr i vardagen. Hon gör sina toalettbehov i en äggkopp. Kläderna skaver med sina groteskt stora sömmar när de lånar ett bonusbarns Barbiekläder. Och när Naima får mens blir det ytterligare komplikationer.

 

Naimas belägenhet påminner om den olycksdrabbade Gregor Samsa från Kafkas novell ”Förvandlingen”, men det förblir en outtalad referens, till skillnad från Swifts Gulliver, som ändå inte genomgick någon fysisk metamorfos. Naima liknar i stället Alice, hon som både växte och krympte i Lewis Carrolls märkliga romaner. Det saknas inte humoristiska stunder när Stefan ska förhålla sig rationell till det irrationella.

 

Ska Naimas upplevelse liknas vid psykosen? Hennes man är tålmodig och stoisk, medan Naimas förtvivlan görs begriplig. Det jobbiga med den situation som hon hamnar i, och det får Ahlgren fram bra, är ju att en inte kan veta om det är en permanent storleksförändring. Och Ahlgren rör sig närgående i sin studie av Naima, med teckningar som ger emfas åt hennes maktlöshet. Tecknarstilen varierar perspektiven och låter oss uppleva Naimas litenhet på nära håll.

 

Det är också en känsla som det är lätt att identifiera sig med. Själva premissen må vara orealistisk, men fiktionen ska ju ägna sig åt att utforska också det orimliga. Magisk realism blir i Ahlgrens händer ett fruktbart verktyg. Idén om en krympande människa är också givande, och här kan jag inflika att det vore givande om svenska romanförfattare någon gång övade upp sin fantasi på liknande sätt som många serietecknare verkar göra helt naturligt. Det blir kanske inte realistisk i egentlig mening, men som experiment är det kul att följa.

 

Ahlgren är en rutinerad serietecknare, som tidigare utforskat superhjältetematiken i en rad böcker. Här finns superhjältetemat länge i bakgrunden, men när det väl släpps fram mot slutet blir det för skruvat och då tappar han bort mig. Doktor Heimlich träder in i historien, och det tänjs lite väl mycket på den verklighet som Ahlgren tidigare varit så lojal med. Teckningarna blir också mer slarvigt utförda ju längre berättelsen framskrider.

 

Slutet lyckas inte heller riktigt knyta ihop storyn, eller så är det bara jag som inte vill att det ska sluta på just det här sättet; om det nu är en mardröm Naima upplever är det en eftergift åt realismen att låta henne vakna. Mardrömmar som det inte går att vakna ur var Kafkas specialitet, och jag hade väl önskat att Ahlgren skulle ha sett vad som händer om man gör något liknande i våra dagar.

Samma, mamma, Hanna Rajs, Bonniers

 

På Taylor Swifts nya skiva ”The Tortured Poets Department: The Anthology” finns trettio olyckliga kärlekssånger och en lycklig. Att den lyckliga, ”The Alchemy”, inte hör till de bättre spåren kan nog generera en och annan slutsats att den bästa litteraturen (ja, Swift är inte mindre poet än Bob Dylan) orsakas av smärta och olycka. Det går inte att skriva med vitt bläck på vitt papper, som Henry de Montherlant så fyndigt uttryckt det. Fast då vill jag invända: ärligt, har du ens läst Virginia Woolfs Orlando – ett euforiskt kärleksbrev – eller Hanna Rajs förälskade dikter till Suri, Baby?

 

Rajs debuterade för drygt tio år sedan i 10-TAL, nej jag menar för nio år sedan med en chapbook, nej jag menar för sex år sedan med Armarna. När hon nu utkommer med sin andra diktsamling på det stora förlaget Bonniers är det något av en återkomst till det diminutiva formatet som hör till mikroförlagen hon annars utgivits på. Den tunna boken liknar ett häfte, rubinröd med handtextat omslag, och kunde lätt misstas för ett fanzine av den sorten som brukar ligga jämte kassaparaten.  

 

Liksom Rajs senaste, romanen Cristinaboken, är Samma, mamma ett minnesarbete, bestående av fjorton dikter och en sonettkrans. Rajs skriver på samma gång vanvördigt och vördnadsfullt om sin döda mamma, och sorgen som lamslår henne när hon är på väg att bli förälder. Hur ska hon kunna orientera sig i moderskap när hon själv mister sin mamma? Här väljer Rajs inte ordet ”mor”, för det skulle innebära distans. Inte heller är det frågan om en glorifiering av den döda mamman, för här finns också stunder när det slår fel sorts gnistor mellan mamma och dotter.

 

Sorgen söker sitt system, och Rajs dikter rör sig i det landskap som uppstår när en älskad person försvinner. Sorry om jag tappar mitt opartiska och objektiva omdöme för en stund, men det är svårt att läsa en bok som denna utan att åtminstone vid några passager glömma bort det så kallade kritiska uppdraget. Jag läser och faller i hejdlös gråt när Rajs på något sätt förlöser sin privata sorg och låter den bli ett allmängiltigt väsen. Det här sker allra mest i den sonettkrans som blir bokens självklara centrum, ett slags sorgens öga mitt i stormen.

 

En sonettkrans låter som bekant den sista raden haka fast i nästa sonetts inledning. Efter fjorton sådana sonetter landar det i mästarsonetten, där varje rad har figurerat i de tidigare sonetterna. Denna avslutande sonetts första strofer lyder, och försök själv läsa utan att något i dig brister:

 

nu känns det som om orden inte duger

det språk jag har kan aldrig räcka till

jag vänder mig till dikten men den ljuger

den tar mig inte längre dit jag vill

 

och jag som alltid klamrat fast vid orden

en läggning du var bäst på att bejaka

nu känner jag mig ensammast på jorden

för jag kan inte skriva dig tillbaka

 

Det systematiska visar sig inte bara i sonettkransens snillrika upprepningsmönster. Även i de inledande sju dikterna som samtliga innehåller sex rader upprepas sista raden, som också pekar ut bokens titel: ”om du är död är jag samma, mamma”. Det skapar en återhållsam men återkommande klangbotten till hela boken, ett tema där Rajs visar att döden är en invasiv art, som tar sig in i den sörjande människan. Att sörja är att vara död – det är ingen metafor. Och Rajs dikter ska inte misstas för distanserade lekar med ord – hon skriver på blodigt eller rubinrött allvar. Även så när hon visar lekfullhet:

 

och ärligt den som castade

måste varit sjuk eller hög

när han gav mig rollen som mamma

och dig rollen som död

 

Det visar sig också i hennes förmåga att med raka och direkta ordvändningar – ”om du kan dra är ingenting säkert” – förmedla sin upplevelse till sina läsare och göra oss delaktiga. Hennes känslouttryck lever, bultar, slår, andas, såras, när det försöker närma sig en förståelse av det ofattbara. På så sätt kan ramsan fungera som en besvärjelse, ett mantra som skyddar en mot det oerhörda, i någon form av försoning: ”hon stannar med dig oavsett / ditt dumma barn uppskatta det / ditt liv är kort så använd det”.  

 

Genom upprepningarna skapas mönster, och det kan inte nog betonas hur viktig och betydelsefull den här inriktningen är. Förlåt om det här låter pompöst, men Rajs håller på att skapa en ny framkomligare väg för svensk samtidspoesi: det är en väg där känslorna aldrig tillåts stelna och sorgen aldrig tillåts koagulera, för det är skrivet ifrån det blödande såret. Så kan också bokens formgivning samspela med innehållet och ge det akut aktualitet – det ser ut som en skiss, som om den här boken skrevs dagen innan du läser den. Hon visar full tilltro till dikten, både till dess räckvidd och dess begränsningar.  

 

Hela diktsamlingen försöker betvinga sorgen; den slåss mot minnet, mot dåtiden, och vill bevara nuet. Det är svårt att skildra ett förlopp medan det pågår, men jag misstänker att Rajs kommer så nära det bara går i sin berättelse om det som rinner ifrån en. Upprepningarna skapar en viss trygghet, men du måste också bemöta det som gör ont. Det här livet vill att vi ska vara självständiga och starka. Att vara sårbar är ok, men inte

svag. Rajs skriver ett underförstått försvar för rätten att vara liten, osjälvständig och svag.

 

När Rajs avslutar dikten ”Pris” med raderna ”lämna inget på min grav / bara en kritikerros” kan jag inte avstå från att önska min delaktighet i den blomman. Med det förbehållet att det inte är där rosorna kan avges. Jag läser sonettkransen och tänker på missförhållandet i att det skrivs en sådan kärlekshandling för sent – sonettkransar borde rikta sig till den som lever. Den problematiken tar Rajs också upp: ”jag borde kanske gjort det när du levde”, som hon elegiskt låter skriva in i sin vackra sonettcykel som ramar in denna modiga bok.   

Den talangfulle Mr Ripley, Patricia Highsmith, översättning Mårten Edlund, Modernista

 

Tom Ripley hör till litteraturhistoriens mest kända psykopater. Patricia Highsmith, deckargenrens enda geni, skrev fem romaner med honom som huvudperson. Debuten från 1955 är ofrånkomligt den mest berömda. The Talented Mr Ripley kom på svenska i Mårten Edlunds översättning för femtio år sedan, och det är den som återanvänds när Modernista nu ger ut den, lagom till Netflixserien Ripley, som kan ses om inte annat för att man förhoppningsvis kan gnugga bort minnet av glåmhögen Gwyneth Paltrows försök att gestalta romanens Marge.

 

Modernista har fått skäll för att de gärna dammar av gamla översättningar, men faktum är att Norstedts lät Edlunds gamla översättning gälla också för sin nyutgåva från 2012. Den gamla titeln En man med många talanger har nu blivit den mer bokstavliga Den talangfulla Mr Ripley. Behövs verkligen en nyutgåva? Ja, helt enkelt eftersom det här är en så bra bok, och Highsmith är en så underskattad författare.

 

Endast två år innan denna Highsmiths största succé lanserades den mördande psykopaten i dels Davis Grubbs sinistra roman Night of the Hunter och Ira Levins lugubra debut En kyss före döden (ännu en underskattad deckarförfattare). Highsmiths protagonist Ripley delar några drag med Levins protagonist Bud Corliss. Båda tillhör arbetarklassen och strävar efter rikedom, och båda mördar för att nå dit. Skillnaden är att Bud är en sol-och-vårare, medan Ripley är asexuell. Det ger Highsmiths roman en säregen laddning, att den dallrar av den starka homoerotiska viben främst mellan Ripley och Dickie Greenleaf. En asexuell erotik? Kanske det, och kanske Ripleys främsta talang är hans förmåga att dölja sin sexdrift även för sig själv.

 

Men ok, en kort resumé av handlingen, för dig som inte sett vare sig Anthony Minghellas delvis sevärda filmatisering från 1999 (med den bleksiktige tråkmånsen Matt Damon i huvudrollen) eller vårens Netflixserie med Andrew Scott som en habil och ganska trovärdig Ripley. Den rike arvtagaren Dickie Greenleaf slår dank i Italien, och hans pappa anlitar Ripley för att övertala honom att återvända till USA. Väl där nästlar sig Ripley in i Dickies relation med Marge. Han mördar först Dickie, och sedan vidtar en snillrik lek med förfalskningar för att han ska undkomma lagens långa arm och de vänner som saknar Dickie.

 

Det här lyckas Highsmith ge en trovärdig inramning tack vare att hon gör Ripley till en misslyckad skådespelare. Hans talang ligger i imitationen. Men det är inte i första hand Dickie han imiterar; han imiterar sig själv, eller säg så här: han imiterar en normal människa. Det som inte är normalt hos honom är avsaknaden av samvete, och det är inte helt fel att se honom som en föregångare till senare tiders psykopater som Patrick Bateman i Bret Easton Ellis roman. För svenskt vidkommande är Ripley också något av en Doktor Glas, han från Hjalmar Söderbergs eponyma roman.

 

Men Highsmith har vad jag skulle vilja kalla en unik insikt i brottslingens psyke. Ripley förvandlas inte till kriminell när han mördar. När vi först lär känna honom är han redan en småfifflare på flykt från rättvisan i New York, efter att ha ägnat sig åt försäkringsbedrägerier i mindre skala. Hans förnamn passar ypperligt på svenska, då han ju i mer än ringa mening är en tom människa.

 

Highsmith har också, som sagt, laddat sin berättelse med homoerotiska toner. På båten över Atlanten vägrar Ripley dansa ”med någon av de dumma flickorna som hoppfullt fnittrande brukade kasta sina blickar på honom varje kväll”. Det finns något överlägset och föraktfullt i hur Ripley också skildrar Marge, hur äcklat han betonar hennes kroppshydda och hennes stora bak och den vulgära behån hon vårdslöst slänger över en stol. Den här homoerotiska laddningen finns förstås också i hennes debutroman Främlingar på ett tåg, den som Hitchcock gjorde en oöverträffad filmatisering av. Och Highsmith skriver romaner som vore de teaterpjäser som bara väntar på att iscensättas – det är också en stor konst, och att Ripley-serien som nu finns att strömma är en sådan framgång beror till stor del på vändningarna i originalmanuset (jag menar –romanen).

 

Kort sagt: det här är skrivet med utsökt känsla för mördande dramaturgi och för den mörka humorns osvikliga timing. Highsmith utmanar deckarformen genom att låta oss följa mördaren från början. Det här går förstås att spåra bakåt till Söderberg och Dostojevskij, samt framåt till Easton Ellis. Hade hon skrivit romanen i dag hade förstås en redaktör påpekat att det är opassande med fat shaming och misogyni, likväl som att en del stereotyper om italienare och fransmän hanteras ovarsamt. Men hade det gjort romanen bättre?

 

Tillåt mig tvivla. Det olämpliga uppsåtet hos författaren förstärker intrycket av vilken obehaglig historia det här är, och vilken obehaglig figur Ripley är. Det går inte att charmas av honom: han är alldeles för kallblodig, alldeles för humorlös. På ett sätt liknar han ett barn, genom att vara så lättkränkt, så asexuell, så egoistisk. Han är på samma gång undergiven och storhetsvansinnig. Återigen, han påminner inte så lite om Raskolnikov, Glas, Bateman … Highsmith skriver om farliga ämnen, människor som är farliga att umgås med.

 

Romanens Ripley blir också mer av ett monster än i filmerna, även om han har spelats av en skådespelare som är oslagbar på att gestalta monster (Dennis Hopper). Här planlägger han mordet på Dickie långt i förväg, något som filmerna sällan kan eller vågar uttrycka. Att Ripley också både vill kyssa och slå ihjäl Dickie ger honom också oväntade mänskliga drag (vem har inte varit i den situationen, liksom?).  

 

Det här är en roman som tål många omläsningar, och från läsarhåll kan vi bara vara tacksamma över Highsmiths unika insatser för att skildra en psykopats inre på det här ingående sättet. Hon har skrivit en djärv roman som förtjänar all uppmärksamhet alldeles oavsett i vilken grad filmatiseringar och tv-serier kan göra den rättvisa. Kort svar: hur bra de än är förblir de undermåliga kopior av originalet. På ett märkligt sätt är det en roman som skänker så mycket (läs)glädje, trots sitt dystra innehåll.

40 dagar på en bänk i Berlin – ett tidsdokument, Louise Halvardsson, Poesiwerken

 

Det är både en terapiform och ett konstnärligt performance som utmynnar i ett litterärt projekt. Poeten och scenkonstnären Louise Halvardssons bok 40 dagar i Berlin tillkommer efter ett möte med en livscoach. Föresatsen är att hon ska hitta en bänk och passivt sitta där 40 minuter varje dag, och inte prata om hon inte blir tilltalad. Valet faller på Berlin, där hon till överkomligt pris kommer över en lägenhet.

 

Även tidigare har hon gjort saker kopplade till de så kallade ålderskriserna. Det har resulterat i boken Svenglish, tillkommen efter att hon bott hos olika personer i England och Sverige i 30 dagar, och boken Hejdå tonårsångest – 35 dikter innan 35. Att välja bänken blir också ett sätt att motverka att gå in i väggen, en risk som annars föreligger. Dessutom håller hon på att bli bostadslös.

 

En provisorisk bänk är uppställd på en av broarna i Neukölln över Landwehrkanal. Någon har klottrat ”Punx not dead” på järnräcket, som kan ses som ett tecken att det är där hon ska sitta. Ett reportage i Svenska Dagbladet som tar upp hennes experiment med bänken leder till att hon blir igenkänd av en förbipasserande svensk. Annars är det sällan det blir några möten, med undantag för en och annan knarkare eller annan vinddriven existens, och exet Sky, som ledsagar några dagar på bänken. En hund väcker förargelse när den pissar på bänken.

 

Varje dag får sin egen text med ett fotografi från dagens arbetspass. Jag förstår symmetrin med 40 minuter, men tycker ändå det är ett lite väl snålt tilltaget tidsskift. Det kräver guts att sätta sig på en bänk utan att göra något – i Sverige. I Berlin väcker det mindre uppmärksamhet, och de relativt få konfrontationerna som inträffar under de 40 dagarna ger belägg för den tesen.

 

Men just därför hade jag önskat att det funnits mer guts i texterna. Eftersom premissen berör utbrändhet och medelålderskris kunde Halvardsson ha problematiserat dessa företeelser i texterna, som i stället behandlar praktikaliteter. Ibland kylan, ibland värmen, ibland hungern, ibland ledan, ibland rädslan. Sant: hon nämner sin biologiska klocka, som inte verkar ticka, men det sker i en passus, och hade kunnat utgöra en diskussion av svårigheten att kombinera föräldraskap med konstnärskap. Inte minst när hon nämner Virginia Woolf (inte ”Wolf”, som boken tyvärr skriver på två ställen), som visste något om vad som offras i den ekvationen.

 

Samtidigt kunde det ha gjorts mer av bänksittandet som en motståndshandling. Kommer ålderskriserna utifrån eller inifrån? Med andra ord, är det samhällets strukturer som hatar oss och vill att vi ska få komplex över tidens förfall? Halvardsson färgar sitt hår neonrosa – också det kräver guts – och eftersom boken är en bearbetning av en fyrtioårskris kunde hon ha låtit denna kris ta större plats.  

 

Eller är det en passiv motståndshandling som vill ifrågasätta stressen, konkurrensutsattheten, konsumtionen, marknaden, kapitalismen? I den mån Halvardssons projekt är politiskt eller ideologiskt kunde hon ha nämnt att hon sitter bara ett stenkast från där den plats i kanalen där den mördade marxisten Rosa Luxemburgs kropp dumpades 1919. Hennes främsta idé går under namnet Andersdenkenden, det vill säga rätten att få tänka annorlunda utan repressalier.

 

Utan de här kopplingarna blir Halvardssons subversiva potential urholkat. Ändå sitter hon där våren 2022, strax efter Putins invasion av Ukraina. På järnräcket hänger Ukrainas gula och blå färger, och ett barn har en tröja med texten ”The Future is Love and Kindness”, och hon vill skicka den till de ryska soldaterna för att försvåra deras mordiska uppdrag. Det är en önskan som det är lätt att skriva under på, och jag hade önskat att fler sådana klargörande stunder hade tillkommit. Kanske det hade blivit så om hon suttit i fyra timmar varje dag?

Dikter och författarskap på några språk, Carl Fredrik Hill, Ymer

 

Det är inte svårt att förstå varför en del svenska författare någon gång har drabbats av Carl Fredrik Hills konst. Den som söker belägg för det omtalade Stendhal-syndromet kan med fördel ta del av de målningar som finns tillgängliga. Till exempel den utställning Malmö konstmuseum ordnade i fjol med Tal R och Mamma Andersson som ställdes jämte ett hundratal av Hills teckningar. Sällan har konst gjort mig lika knäsvag.

 

Till de som skrivit om Hill hör poeter som Jesper Svenbro (diktsamlingen Hill, Hill, Hill) och Ann Jäderlund (diktsamlingen Snart går jag i sommaren ut), samt Kristofer Flensmarck (romanen Jag är Hill). Nu finns också ett urval dikter tillgängliga, i en volym som Percival redigerade för en utgåva 1975: Dikter och författarskap på några språk. Att den återutgivs är förstås en kulturgärning.

 

Hills ställning kan erinra om den knappt hundra år äldre William Blakes i England. Blake blev mer eller mindre utskrattad för sin konst och sin poesi under sin livstid, men räknas nu som helt central för den brittiska romantiken både för konsten och dikterna. Säg en mer komplett dikt på engelska än ”The Tyger”, till att börja med. Och Hill? Ja, han hamnade på dårhus, efter att ha misslyckats leva ett normativt liv efter sina konststudier i Paris.

 

Han var oerhört produktiv, och efterlämnade tusentals målningar och skisser. Men nu kanske du undrar: hur är han som poet? Tja, det är inte helt lätt att svara på. Percivals essä bär 70-talets prägling, och det kan förvåna att inte någon mer nyskriven text ledsagar en läsare in i Hills språkvärld, som ter sig besynnerlig i sin blandning av det traditionella (versmått) och det moderna (den djärva ämnesbehandlingen). Percival skrev för cirka trettio år sedan en bitvis lysande essä om Blake i en bok som också behandlade Antonin Artaud och Samuel Beckett, men för svenskt vidkommande går det väl också att hitta en parallell till Frödings Mattoid-sånger, också dem tillkomna under en sjukdomsperiod.

 

Liksom Blake skapade Hill sin egen mytologiska värld, om än inte lika konsekvent uppbyggd. Båda skapar också utifrån ett bevarat barnasinne, och det tål att påpekas, att den starka konsten så ofta tillkommer av konstnärer som i någon mån är lojala med barnet inom sig. Kanske den urgamla myten om sambanden mellan genialitet och galenskap (som får understöd av galenpannor från August Strindberg till Kanye West) bör revideras, och hellre än galenskap ska vi söka ledtrådar i barnets förhållningssätt.

 

Hills mytiska värld bygger på mångfald. Sökte han självmant upp dårskapen? Det är onödigt att spekulera: vi vet bara att mycket av det kreativa arbetet sker i dess närhet och har höga insatser, att det är farligt att skapa konst. Som motto till boken finns några av hans egna ord: ”Bliv helt galen, halvt förstånd är trassel som man ej vill höra.” Det låter som lättare sagt än gjort.

 

En del litteratur verkar ha tillkommit utanför tiden, och Hills dikter är otidsenliga i det avseendet. Otidsenligt är också hans återkommande åkallan av ordet ”bard”. Men det är ett förhållningssätt som lika gärna uttrycker känslor från det lågas som det högas register:

 

Bättre sång än näktergalens

Bjuder han ur riklig famn.

Kronan också ej ur alens,

Utur lagerns egen hamn.

 

Sänkte sig till sångarns tinning.

Ärorik och stolt och skön …

Nu en konstnärskonungs vinning.

Svaret på hans hjärtas bön.

 

Men drömmarna om förlösning stannar vid just drömmar, och då kan Hills poesi erinra om inte bara Fröding, utom också om en annan av de svenska olyckliga skalderna, Stagnelius. Det är önsketänkandets poetik som förenar dessa poeter. Till det otidsenliga hör förstås också det enkla faktum att Hill vågar ha visioner. Att han bejakar idealismen. Och känslosvallet. Så här ogarderad poesi skrivs väl inte längre?

 

I takt med att dikterna rullas upp tilltar också de söndriga känslorna. Men Hill bevarar rimmen även när innehållet luckras upp och hans medvetenhet om sitt utanförskap accentueras:

 

Vanvett hur sublimt när helt du dövar.

   Friden vilar där en boja borta var.

Länkar, kedjor, brottet icke mer ett dåd förövar.

   Lugnet rullar fram i char.  

 

Då glimtar också Hills poetiska talang till, som i de strofer som gav Jäderlund titeln till en av hennes tidiga böcker. De visuella aspekterna betonas starkt, och kanske allra mest så i den fragmentsamling som redigerats av Bengt Emil Johnson, och utgör ett slags appendix till boken. ”Vårens alla unga tankar sjunga ljufva grönskan”, som en av raderna lyder, och som klingar så hoppfullt, tills de bryts av mörka uppgivna tankar.

 

Det är inte en jakt på syntes som är syftet med att läsa poesi, och i synnerhet blir vi inte behjälpta av sådana tankelekar om vi läser just Hills dikter. Han strävar inte efter att göra världen begriplig, bara uthärdlig. Han vill inte heller kontrollera eller styra kaoset, men såg det som nödvändigt att följa dess riktning. Och hellre än kalla det bra poesi är det väl mer frågan om just nödvändig poesi, skriven utifrån en position där världen aldrig blir sig lik igen.

Bring No Clothes. Bloomsbury and the Philosophy of Fashion, Charlie Porter, Particular Books

 

”Come as you are” är en svåröversatt fras. ”Kom som du är” låter för lamt, när innebörden är att du inte ska förställa dig. Virginia Woolf använde ofta hälsningsfrasen ”bring no clothes” när hon bjöd in folk till sina hus och lantställen. Vad hon menade var bokstavligen att de inte skulle ta med sig ombyte till middagar: hela poängen var att bryta med den viktorianska epokens krav på konvenans och traditioner. För en skapande konstnär är det en sund inställning, och denna privatlivets metodik tog hon med sig i sitt romanskrivande.

 

Den brittiske modejournalisten Charlie Porter har skrivit boken Bring No Clothes. Bloomsbury and the Philosophy of Fashion, som tar sex nyckelpersoner ur Bloomsburygruppen som utgångspunkt för essäer om kläder och mode. Han problematiserar vanan att klä upp sig till middagar som ett sätt att befästa hierarkier kring klass, makt och genus. I korthet handlar Porters uppdrag om att frigöra de sex individerna för att utforska olika aspekter av kläder och samhälle, utifrån genus och sexualiteten, patriarkatet, makten, förtrycket, självförverkligandet och den personliga autonomin.

 

Vilka är då de sex konstnärligt sinnade? Du gissade rätt om du prickade för de mest namnkunniga i gruppen, Virginia Woolf och hennes syster Vanessa Bell, samt konstnären Duncan Grant, romanförfattaren E.M. Forster, och ekonomen John Maynard Keynes. Katten bland hermelinerna är väl i så fall Lady Ottoline Morrell, som inte riktigt hörde till den innersta kretsen. Porter visar dock hur hennes klädsmak skulle ha avgörande betydelse – exempelvis för Woolfs val av klänning till ett beryktat foto i modetidskriften Vogue från 1924. Klänningen har alltid ansetts ha ärvts från hennes mamma Julia Stephen, men mycket talar för att den tillhörde Lady O, som av bildmaterialet att döma bar de snyggaste klänningarna (tips: slå upp sidan 310!).  

 

Porter betonar hur kläder blir ett verkningsmedel för tänkande, ett uttryck för idéer, därav undertiteln ”modets filosofi”. Hans idé är att mode bygger på tension – alltså anspänning, och det är något som går igen i minsta fiber, bokstavligt och bildligt. Virginia Woolfs modiga prosa speglas i hennes frivola förhållande till kläder. Få författare har varit så konsekventa i att klä sig så nonchalant fashionabelt.

 

De övriga kapitlen handlar om saker som Vanessa Bells frihetslängtan. Bokens omslag visar ett par pyjamas som hon själv designat, och de djärva färgkombinationerna och mönstren i hennes och Duncan Grants konst har influerat flera modeshower från 2000-talet. Inspirerad av i första hand Bell börjar Porter experimentera med sina egna kläder. Fast just de partier när han ingående skildrar hur han syr sina egna tröjor hade jag gärna undvarat, även om jag fattar poängen: det är inspirerande att läsa om Bloomsburygruppens medlemmar, och du vill själv börja skapa.

 

Det är inte alltid relevant när Porter mixar sin egen självbiografi med medlemmarnas  erfarenheter. Det är också i slöaste laget att låta google translate översätta en ynka mening på franska – det borde väl gå att skaka fram en fransktalande person i det brittiska öväldet? En annan irriterande egenhet är att han så gärna vill att alla ska förstå hans bok, vilket leder till överflödiga förklaringar av begrepp och idéer (”A golf caddie carries a golfer’s bag”), eller som när han återger hur konstnären Roger Fry frågar sig, ”’Is the soul more than raiment’. There is no question mark in his sentence. ’Raiment’ is another word for clothes. He’s saying, is the soul more than clothes.”

 

Till de udda fynden hör när Porter börjar mäta garderoberna som fyra personer delade på – dess storlek når inte upp till den garderobsyta han äger i en minimal Londonlägenhet under 2000-talet. Det här säger förstås något om relationen till kläder – har vi inte till leda hört om att ett plagg nuförtiden i snitt bärs sju gånger innan det slängs? – och att man på den tiden tog till vara de kläder som fanns i ens ägo, att man lappade och lagade.

 

Något sker med E.M. Forster efter att han börjar leva ut sin sexualitet (som tjugosjuåring): han knäpper upp översta skjortknappen och börjar le på fotografier. Keynes har ett mindre neurotiskt förhållande till kläder, och ler mest hela tiden, och noterade nitiskt alla sina ligg. Woolf citerade i sin dagbok Keynes iakttagelse att ”many men marry in order to have a wife to boast to”.

 

De blinda fläckar som Bloomsburygruppen hade – rasism, antisemitism, föraktet mot lägre klasser – blir föremål för Porters utredning. Han skriver lite kort men intressant om hur tjänstefolket klädde sig. I tv-serien Downton Abbey (där de snyltade på finkulturell polityr genom att ge Woolf en liten cameo) är förhållandet mellan upstairs och downstairs förskönat och förljuget. Det var smutsigare och slitsammare, och överklassen utnyttjade sitt tjänstefolk på alla sätt du kan tänka dig.

 

Det har skrivits otaliga böcker om den här sammansättningen – allra senast läste jag Nino Stracheys Young Bloomsbury, som tog fasta på det queera i identiteterna och i det relationella. Porter har också starkt fokus på det icke-normativa och icke-konformativa hos individerna i gruppen, och han identifierar med all rätt kärleken som det centrala för gruppens insats.

 

Boken har också ett ypperligt bildmaterial, om än papperskvaliteten i min utgåva inte är den allra bästa. Det är ändå fascinerande att på relativt nära håll uppleva hur Virginia Woolf i några av de mindre reproducerade fotografierna kommer till liv, allra mest så skälmskt leende i en snygg vit ribbstickad lång tröja och matchande bahytt. Och Porter lägger ned stor möda i att närläsa dessa foton, och han hittar åtskilligt att diskutera i den här nästan oavbrutet fascinerande bok.

Essä om samtidspoesin

 

Jag har skrivit en längre essä som fångar upp några tendenser i den svenska samtidspoesin. Den är publicerad på Versopolis, och kan läsas här (på engelska):

 

 

The Iliad, Homer[os], translated by Emily Wilson, Norton

 

Efter Emily Wilsons lovordade – men också kritiserade – översättning till engelska av Homeros epos Odysséen var förväntningarna uppskruvade inför hur hon skulle ta sig an också Iliaden, det andra verk som tillskrivs den påtagligt anonyme författaren från ”ungefär 700-talet f.Kr.” som går under arbetsnamnet ”Homeros”. The Iliad är en bok där översättarens namn överglänser författarnamnet, som hamnar längst ned på omslaget.

 

Liksom Wilson är jag ett större fan av just detta verk. Det måste jag intala mig, då jag har läst det i både Erland Lagerlöfs och i Ingvar Björkesons översättningar, medan jag inte kan erinra mig kunna läsa mer än utdrag ur Odysséen utan att falla i sömn. Mycket av den glädje jag förknippar med Iliaden har Wilson lyckats förmedla i sin översättning, som är radikal i vissa avseenden, och traditionell i andra. (Ett av de radikalare greppen är att hon tar in anakronistiska ord som ”tsunami”.)

 

Handlingen är lätt att sammanfatta, men svårare att förstå, på ett sätt. Det är det trojanska kriget som skildras, men endast några avgörande dagar i slutskedet efter nästan tio års belägring av staden. Den som väntar på den trojanska hästen får vänta förgäves – eller allra helst läsa om det i Homeros andra epos. Kriget orsakades av att Paris rövade bort  Helena från Troja, och i slaget strider en allt mer vredgad Akilles mot fienden Hektor, efter att Agamemnon lagt vantarna på Akilles sexslav Briseis. Ja, och så dödar Hektor Akilles mer än vän Patroklos, vilket eldar på hans ilska, och gör honom ”out of his mind with grief”, som det står.

 

(På en lektion nyligen återberättade jag slaget om Troja för eleverna, med betoning på Akilles och Patroklos. ”Det finns en bok om det där”, säger en elev. ”Jag vet!” säger jag, ”Iliaden”. Fast jag förstår att eleven syftar på Madeline Millers Sången om Akilles, känd från tik-tok. ”Nu har du ju spoilat den!” säger eleven besviket, eftersom den låg på tbr-listan. ”Äh”, säger jag, ”det går ju inte att spoila en berättelse som är tre tusen år gammal.”) 

 

Första raden når vi först efter att ha läst ett gediget, för att inte säga bastant förord och översättarens anmärkningar, och kartor … Redan denna berömda inledningsrad betonar Akilles hetlevrade temperament. Lagerlöf: ”Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos peliden Akilles”. Björkeson: ”Vreden, gudinna, besjung som brann hos peliden Achillevs”. Wilson: ”Goddess, sing of the catclysmic wrath / of great Achilles, son of Peleus”. Hon arbetar med den för engelska versmått så favoriserade jambiska pentametern, alltså sex betonade stavelser med versfoten jamb som ges företräde, enligt mönstret ”da-dum, da-dum, da-dum, da-dum, da-dum, da-”.

 

Kataklysmisk vrede! Det är en lovande inledning, minsann, med vreden som liknas vid en naturkatastrof. Att det kommer nya översättningar av Iliaden till engelska hör till vanligheterna: endast under 2000-talet femton stycken. Däribland Alice Oswalds från 2012, så i det här fallet var Wilson endast andra kvinna på den här bollen (Odysséen var hon första kvinnan att översätta till engelska). 

 

Är det inte en överloppsgärning att läsa Iliaden på engelska, när den finns på svenska? Kanske. Annars, när jag läser engelska översättningar har det antingen praktiska orsaker – att boken inte (ännu) finns på svenska – eller bara att jag är besatt av boken i fråga, som Antigone eller Hedda Gabler (jag har läst båda i avsevärt fler översättningar på engelska än på svenska). I fallet Iliaden delar jag Wilsons kärlek för den, en kärlek som hon berättar om i förordet. 

 

Iliaden är en berättelse om krig, om den oåterkalleliga döden, om det som med en grekisk glosa heter ”minunthadios”, kortlivad. Och förvisso dominerar scenerna från slagfältet, men något som tillhör eposets starkaste delar är de flerfaldiga tillfällena då karaktärer sörjer någon som har dött. Det är ett litterärt verk som i hög grad består av dialog, något som eventuellt kan förvåna den som tror att det består av ändlösa beskrivningar. Av denna anledning har Wilson ansträngt sig för att hitta ett muntligt idiom till karaktärerna.

 

Akilles är en psykologiskt intressant karaktär, inte enbart tack vare sin oerhörda vrede. Han liknar ett bortskämt barn, i det att han vill slippa sorg och att han inte tappat tron på en rättvis fördelning av skuld och ansvar. Är inte den krigsdyrkan och den vikt grekerna la vid äran på slagfältet otidsenlig nu? Jo, men det är inte av sådana anledningar Homeros ska läsas nu. Han ska läsas för att han visste saker om människans natur, men också för sin påhittiga förmåga att skildra både människor och företeelser på ett konstrikt sätt.

 

Inte bara Akilles, utan också Zeus, liknar i vissa stunder ett bortskämt barn. ”I never get away with anything”, utbrister han när Hera finner hans beteende misstänksamt, självklart inte utan fog. En av de saker Homeros briljerar med, möjligen med bistånd av Wilson, är allitterationerna. Här blir pappan till Zeus och Hera ”crooked Cronos”, medan vi också får möta ”pathetic Paris” och ”heroic Hector”. Men mer än ära handlar Iliaden om sorg, om det arbete främst kvinnor fick lägga ned i arbetet att ta hand om de sargade och dödade kropparna.

 

Wilsons översättning är en uttrycklig vädjan om högläsning, och gärna för mig. Hennes princip är att det ska vara så lättfattligt att ett barn ska kunna läsa boken – det fanns en tid då det var i tioårsåldern barn stiftade bekantskap med verk som detta, ack – och den principen kan jag gärna stötta. Här saknas svåra ord. I gengäld talar karaktärerna på ett språk som varken blir präglat av nutida slang (något som skulle ha gjort översättningen inaktuell om tio år) eller av ett höglitterärt idiom. Hon har hittat ett mellanläge, och det gör läsningen högst njutbar och smidig.

 

I förordet nämner hon en ledtråd till skillnaden mellan de två översättningarna: ”The Odyssey required a fluid sequence of disguises, supple and strong as an olive branch winding through stone. For The Iliad, I needed a voice of bronze, a voice of wind, a voice of fire.” Det här görs tydligt under läsningen, som i hög grad präglas av elden, av vinden, av bronset, som i skildringen av Lord Idomeneus och Aeneas (känd från Vergilius Aeneiden): ”Each was keen to slice / inte the other’s flesh with cruel bronze”. Men det finns även plats för en och annan feministisk pik, som när hon ratar det som i svenska översättningar blir harnesk och inte hittar en annan glosa än corselet. I andra stunder är Wilsons översättning betydligt blodigare än de svenska, som när elfte sången skildrar slagfältet: ”It would have been a total massacre – carnage”. Så här beskedliga låter de svenska översättningarna: ”Nu var förgörelsen nära, och allt skulle ha varit förlorat” (Lagerlöf) och ”Nu såg det mörkt ut, allt hade nog varit hopplöst förlorat” (Björkeson). 

 

En av farorna för en nutida läsare är väl att förlora sig i labyrinterna av fotnoter och ordförklaringar, för att inte tala om de många tillfällena till jämförelser av översättningar. Så när Akilles tilltalar Agamemnon så här hos Wilson, ”You dog-face! Drunk and heavy with your wine! You have the heart and courage of a deer!”, då undrar du kanske om det låter lika hätskt hos Lagerlöf, ”Vinbeskänkte, med öga av hund och hjärta av hinden!”, eller hos Björkeson, ”Hundögda fyllesvin där, i mod är du hjortkalvens like!” Som synes behöver Wilson ofta två rader, en eftergift åt metriken. Men visst har Björkesons översättning också något! Fast allra helst ska väl Wilsons översättning klara sådana värderande jämförelser. Björkeson i all ära, men han kan vila tills du ska läsa om Iliaden.

 

Ändå: när Apollo kallas ”wolf-born” (Lagerlöf: ”ljusättade”; Björkeson: ”lykiske”). Wilsons fotnot upplyser att epitetet i original lyder ”Lukegenês”. Antingen syftar det på ”luk”, som i ljus, så som Lagerlöf trodde – en uppfattning som var vanlig förr – eller så syftar det på ”lukos”, som i varg, något som eventuellt bekräftas av gudens faiblesse för lamm som offerkött. Eller så var Apollo-kulten kopplad till platsen Lycia eller berget Lycaon, nära Arkadien.   

 

Så finns i beskrivningen av Odysseus röst (han är en bifigur i det här verket) också något vackert: ”when he did release his mighty voice / from deep inside his chest, he poured forth words / like winter snowflakes.” Jämför Lagerlöf: ”när han sen ur sitt bröst lät ljuda sin väldiga stämma, / medan de föllo, hans ord, som om vintern det tätaste snöfall”. Och Björkeson: ”när han sen ur sitt bröst lät den klangfulla stämman och orden / mäktigt ljuda – de föll som täta flingor om vintern”.

 

Det är i liknelserna Homeros firar sina största triumfer som författare, och Wilson gör sitt bästa för att göra rättvisa åt dessa, främst i krigsskildringarna i den elfte sången, som fått rubriken ”Wounds”. Det här är bara några av dem, från den strålande inledningen och vidare:

 

Then Dawn arose from bed beside Tithonus

to bring new light to deathless gods and mortals,

and Zeus sent Conflict to the swift Greek ships –

a cruel goddess. In her hands she held

the sign of war.

 

[…]

 

As when a deadly fire attacks a forest,

wind spirals through and blasts it everywhere,

and trees are battered, ripped up by the roots

and felled by the fire’s onslaught – so the Trojans

who tried to flee were felled by Agamemnon

 

[…]

 

Meanwhile, across the middle of the plain,

some Trojans were still running for their lives,

as when at dead of night a lion comes

and all the cattle run from him but one,

who meets her death – between his jaws, he seizes

her neck and snaps it and then gorges down

her entrails and her blood – so Agamemnon,

the mighty son of Atreus, pursued

the Trojans, always slaughtering the hindmost.

 

Som annat stilprov på när Wilsons översättning fungerar som allra bäst kan den här stridsscenen från fjärde sången anföras. Håll i åtanke att grekerna hade två krigsgudar: Ares, för slagfältet (kanonmaten), och Athena, för strategin (generalerna). Men det är ett misstag att underskatta Athenas blodtörst, eller hennes starka sympati för det som i vår tid kallas greker (Grekland som koncept existerade ju inte på den tiden):

Ares roused up the Trojans, while bright-eyed

Athena stirred the Greeks. Among them all

went Terror, Panic, and insatiable

Conflict, who is the sister and companion

of murderous Ares. First she swells a little,

then grows until her head can touch the sky,

as she is traveling across the earth.

So now she hurled belligerence among

the throng of warriors and walked among them,

increasing the men’s screams and cries of pain.

Once they were gathered in a single place

they clashed together – shields of leather, spears,

bronze-armored bodies, and fierce human will.

 

Tempot liknar ibland en actionfilm, och det finns mycket som behöver smältas. Det vore mig främmande att stipulera för någon hur ett klassiskt verk ska läsas (grundtips: gör det bara). Men jag tycker själv att en bok som denna förtjänar ett visst läsbeting, säg 2-3 sånger per dag. Eftersom det är 24 sånger totalt kan det bli i mastigaste laget att läsa den i ett sträck. Med läsbetinget blir du klar antingen på drygt en vecka eller knappt två veckor. Längre tid än så får inte gå, för då ägnar du dig åt något annat än sammanhållen läsning. (Men som sagt, gör med detta tips vad du vill.)

 

Välj också själv om du ska högläsa, men om du gör det, varför inte sända en tacksamhet till det sexåriga arbete Wilson har investerat. Hennes version skulle nog ha varit välkommet av de rapsoder som under antiken turnerade med att högläsa valda delar ur Homeros verk. I så måtto liknar de skådespelare, åtminstone när de framförde Iliaden.